saxie

Eller?

Det är typ så. Folk förväntar sig att vi ska bli knäppa efter resan. Vi har sett så mycket skit och varit med om en massa. Visst var det mycket. Visst var jag chockad flera gånger om dagen. Visst ville man bara åka hem, krypa ner i sin säng, gömma sig under täcket och glömma allt jobbigt man sett under dagen. Visst, så var det.

Jag försöker att inte tänka på det för mycket. Ibland kommer det till tankarna ändå. Jag ser små barn utan föräldrar, utan skola, utan leksaker och framförallt utan närhet. De får inte vara barn. Det är det jobbigaste. Jag ser en rektor framför mig som berättar om hur kommunen tagit bort dricksvattnet från småbarn. De får vara ute i 40 grader hela dagarna utan vatten. Vi klarade inte en kvart utan vatten där! Jag ser tre kvinnor framför mig som sitter i min säng och hur en av dem berättar om att hon har Aids och hon ber om hjälp. Jag ser en flicka framför mig som älskar att dansa, men som precis fått resultatet positivt på Hiv-testet.

Jag försöker att inte tänka alltför mycket på det. För då kanske jag faktiskt blir knäpp.
Ändå är det något som gör mig knäpp. Jag påstår att det inte påverkar mig så mycket nu, men varför har jag då ett sånt humör så att jag nästan börjar gråta för att tortellinin är slut? Varför blir jag så arg så jag "dödar osten" (som mamma uttryckte det)? Varför går jag runt och deppar och börjar tröstäta? Varför skäller jag på folk? Jag vet inte. Kanske blir jag påverkad av det ändå, fast omedvetet.


Finn ett fel. Höhö.


/N