saxie

Vilken jävla chock...trodde först inte att det var sant. Tycker det är så synd, så himla synd. Hur människor förändras...det känns som vi aldrig har känt varandra. Som om vår tid tillsammans aldrig ens har existerat. För mig känns det så. Som om du är 10 år äldre än mig. Jag känner mig som ett litet barn som ännu har många år att leva upp till det där. Om jag nu någonsin kommer att bli så vuxen. Men när jag tänker efter lite så kanske det inte precis var världens mest vuxna sak. För sjutton, du är ju nästan själv ett barn. Jag vet, egentligen spelar inte åldern någon roll utan det är livserfarenheter som har störst betydelse. Men om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att du har så många. Det krävs ännu några år minst för en själv att förstå allt och klara sig på egen hand. Herregud, hur ska det här gå? Inte för att jag nu någonsin kommer att träffa dig igen, om inte ödet har något att säga till om. Kanske möjligtvis att vi ses i en annan värld där alla fördomar inte har bildats än, men jag tvivlar på det. I alla fall just nu. Vilken jävla chock...trodde inte att det var du. Trodde inte att det skulle hända dig just nu..tänk på att du fortfarande har så mycket mer att uppleva. Men det är väl lite sent att säga nu. Hur kan jag sitta här och fortsätta med vårt samtal, så lugnt som om inget har hänt. När det största någonsin precis har inträffat. Någon jag känner..eller har känt. Fast nu känns det ju som om vi aldrig var. Som om det var en helt annan tid och du var bara en liten flicka. När jag tänker efter så saknar jag faktiskt henne. Men det som var kommer aldrig mer tillbaka. För en gångs skull önskar jag att jag hade en tidsmaskin. Och att jag inte hade fått reda på det här. Det man inte vet har man inte ont av. What the eye doesn't see, the heart doesn't grieve. Visst önskar jag dig all lycka till, för jag hoppas att du klarar det. Det gör jag verkligen. Men vilken jävla chock... 

Var är förresten alla människor? Ingen jävel hemma ju. Och jag som ville göra något kul nu i helgen. Och dessutom undrar jag ju bara, hur svårt kan det vara att ta tag i saker och ting? Det är väl inte så himla svårt att ta telefonen i handen och slå en snabb signal? Tydligen så är det precis det det är. But Im sick and tired of it...rent ut sagt. Förlåt, men är deppig och på lite dåligt humör idag. Sån brukar jag inte vara ofta. Det ända som piggade upp mig något var när jag och Jess satt och spelade gitarr och sjung för fulla muggar. Tur att man har en syster som henne.

Hoppas ni har det något bättre denna gråa dag och att ni har några roliga helgplaner!

Puss / S