saxie

Det var en varm sommarnatt i juni. Mia låg och vred sig i sängen. Hon kunde inte sova. Tanken på morgondagen gjorde henne darrig av nervositet. Hon kände hjärtat slå, snabbare och snabbare. Hennes andetag var inte längre jämna och lugna, utan hackiga och oregelbundna. Hur skulle Mia kunna gifta sig med honom? Innerst inne, djupt där inne i sitt tjugofemåriga hjärta, visste hon att hon inte älskade honom. Egentligen hade Mia inga som helst känslor för honom. Den bit av henne som borde vilja ha honom hos sig hela tiden, ville helst av allt vara ensam. Ensam och övergiven, var det så hon ville ha det? Ensam och övergiven, när hon hade den perfekta mannen. Han var rik, hade utseendet och var ganska snäll. Allt detta hade Malin påmint henne om tusentals gånger, så varför älskade Mia inte honom? Varför älskade hon inte Karl? Det kunde bara hennes hjärta svara på. Imorgon var det den stora dagen, den stora dagen i hennes liv. Det hon hade väntat på så länge skulle nu ske, men hon kände inte på det sättet som hon borde ha känt. Mia hade en man, men han var inte hennes drömprins.

Länge hade Mia väntat på sin prins. Han var den ende i hennes drömmar. Den ende hon tänkte på. Med sin pojkaktiga blick och den mörka luggen som föll ned över ögonen, fick han henne på fall hur lätt som helst. Och så var det ju det där leendet. Det där leendet som gjorde Mia knäsvag. Åh, vad hon hade längtat efter honom. Hon saknade honom något så förfärligt, att det gjorde ont i hela kroppen bara hon tänkte på honom. Hennes prins. Det var det han var, och han skulle alltid förbli det. Ibland kunde Mia känna hans närvaro i rummet. Ibland kunde hon nästan föreställa sig hans skratt när hon sa något roligt. Med det gjorde inte så att hon fick honom tillbaka.

Mia mindes den korta tid som de hade haft tillsammans. Det hade varit hennes lyckligaste tid i hela hennes liv. En tid fylld av skratt och jublande lyckostunder. En tid fylld av glädje och trygghet. Hon skulle aldrig kunna känna så för någon annan, som hon kände för honom. Det var bara han som fick hennes hjärta att bulta. Det var bara han som fick hennes knän att skälva. Mia hade alltid funderat på hur han bar sig åt för att förtrolla henne så. Hon hade också alltid kommit fram till den slutsatsen att han helt enkelt var magisk. Han kunde få andra saker att bli magiska. Mia hade känt sig förtrollad från den allra första stunden med honom. Det var den mest förbluffande känslan i hela hennes liv. Hon var förtrollad och varje liten sak i hennes vardag fick plötsligt en större betydelse. Hon hade alltid undrat hur en enda person kunde göra en vanlig tråkig dag, till den bästa hon någonsin haft. Det fanns ingen annan människa som kunde mäta sig med hennes prins. Det fanns ingen annan människa som kunde förgylla alla hennes stunder såsom hennes prins. Det visste Mia.

Alla tankar på drömprinsen gjorde Mia svag och försvarslös. Hon darrade till lite, och visste med ens vad hon måste göra. Visserligen hade hon vetat det hela tiden, men nu insåg hon det klarare än förut. Morgondagen var snart kommen, och hon hade inte lång tid på sig att förbereda sitt svar. Svaret som skulle påverka hela hennes framtid. Trots det visste hon att det hon skulle göra var det enda rätta. Det var det som hennes hjärta önskade, och så skulle det bli. Kanske skulle hon en dag få uppleva den känsla som hon känt när hon var med honom. Mia skulle åtminstone få träffa honom igen, det var hon säker på. Hon skulle få träffa honom igen, i himlen. Kanske skulle hon då få uppleva den känslan igen. Känslan av att vara kär. Kär i den rätta. Kär i den hon älskade. Kär i drömprinsen...

Av: Sandra ;)