saxie

Ibland vet man varken ut eller in. Man gör saker som man aldrig trodde man skulle göra, och som man antagligen sedan kommer ångra. För att må bättre för stunden liksom. Man inser såklart att det är helkorkat, men gör det ändå. Bara för att strida mot reglerna. För att det inte längre spelar någon större roll. Så man tar klivet ut mot gatan, mot den lysande röda gubben. För att det känns bäst så. Men i längden är det annorlunda..

Ibland känns alla så långt borta. Som om de inte längre riktigt har tid för en. Som om de inte längre tycker att en komplimang eller en kram är särskilt nödvändigt. Men de förstår inte hur viktigt det är för en. Att en uppmuntrande kram kan betyda Allt, när resten är svart.

Jag har sett mörkret, andras mörker. Jag känner till vikten av att finnas där, när någon har det tufft. Inte bara tufft, utan outhärdligt. Jag vet hur ensamt och frustrerande det kan kännas när ingen ser. Ingen ser hur det verkligen är. Man låtsas, för att inte ta deras tid. Men samtidigt.. Så frustrerande att de går på det.

Därför. Därför tar man klivet ut mot gatan. Därför får man sedan ännu mer att ångra.

/ Mina tankar på en skärm.